Ibland smäller det bara tillUppdaterad 2010-08-29 12:16:58 Ibland undrar jag varför jag jobbar med kommersiell popmusik. Av allt man kan göra här i världen så känns komersiell popmusik som en ganska ytlig grej. Samtidigt så känns det inte riktigt som att jag har valt det här yrket själv. Det känns mer som att yrket har valt mig. Därför så ber jag ofta att min musik och mina texter inte bara ska få vara billig underhållning utan att det ska få betyda nåt mer. Jag vet att det låter klyschigt och töntigt, men det hjälps inte..
Igår satt jag i soffan hemma hos Jenny Berggren och läste mina mail. I ett av mailen som jag hade fått fanns det en länk till aceboards som är ett forum där ace of base fans från hela världen samlas och skriver om det som rör gruppen och dess medlemmar. Jag öppnade länken.
På skärmen framför mig kom det upp flera sidor med kommentarer på Jennys projekt och hennes senaste singel Gotta go. Jag läste och läste och ju längre jag kom ju mer tårades mina ögon. Det funkar! Det funkar på ritkigt!
Fansen på aceborads använde ord som ”spirit”, ”heart” och ”relate to” för att beskriva hennes musik. De citerade textrader och framahöll äktehet och sårbarhet. Jag vet inte hur man skriver musik som människor blir berörda av. Jag har faktiskt ingen aning. Men ibland så smäller det bara till.
Alla kommer inte att tycka om allt jag gör. Det vet jag. Men jag jobbar inte för alla, jag jobbar för de som vill. Visst är det trevligt när man lyckas skriva en teknisktbra låt, men eftersom vi alla i teamet drömmer om att nå djupare så var detta den finaste bekräftelse vi kunde få. Tack!
Om jag hade en önskan idag...Uppdaterad 2010-08-24 18:49:21 ...skulle jag önska att jag fick jobba på kontor. Jag skulle gå upp klockan 06.45 på morgonen, ta bilen till jobbet, parkera, gå in genom entrén och slå mig ner vid mitt skrivobord med en kaffekopp i handen. Jag skulle ha knälång kjol, kavaj, klackar, kanske glasögon och uppsatt hår. Efter några dagar på jobbet skulle jag ha lärt känna mina arbetskamrater. Det skulle vara arbetskamrater som man tar fikapauser och skojjar med! Vi skulle träffa varandra varje dag under flera år. Ibland skulle vi åka på ritkiga företagsmöten och konferenser ihop där alla skakade hand och var lagom trevliga. På mötena skulle det finnas pennor och papper som det stod företagsnamn på. Jag skulle sno med några hem. Jag gillar pennor och papper.
På mitt kontor så skulle det finnas en sån där fuktkorg som det brukar finnas. I slutet av veckan skulle det bara ligga några hårda kiwis och ett övermoget päron kvar. Fruktkorgen skulle stå där tack vare min chef som jag skulle ställa mig in hos lagom mycket. På mitt arbetskontrakt (eller vad det nu heter) så skulle det stå att mina arbetsuppgifter var att prata i telefon, sitta framför datorn, sätta in papper i pärmar och fylla i viktiga dokument. Min chef skulle tycka att jag gjorde ett bra jobb. Men ibland skulle han tillrättavisa mig och då skulle jag bli lite sur och ledsen. Sen skulle jag bli glad igen. När dagen var slut så skulle jag åka hem men bara om jag hunnit slutföra dagens arbete. Annars skulle jag jobba övertid. På vägen hem så skulle jag vara ganska trött och ha lite ont i huvudet. Men en ganska vanlig middag och en liten stund framför TVn senare så skulle jag vara nöjd igen. Jag skulle gå och lägga mig ungefär klockan 22.30 och drömma om sånt som man drömmer om när man jobbar på kontor.
Allt förmår jag genom HonomUppdaterad 2010-08-11 14:48:07 Jag ser mig om i flygplanet. Plötsligt rusar blodet, hjärtat börjar slå och det känns som att jag sjunker genom marken. Jag tappar kontrollen. Det jag ser omkring mig är en surrealistisk kuliss. Jag blundar. Jag ber en bön som jag hittat i bibeln. ” Allt förmår jag i Honom som ger mig kraft”. Jag vet att det enda som gäller nu är att hitta tillbaka till verkligheten. Jag vet att rädslan i mitt huvud inte är en del av den. Jag vet att panikångest inte är farligt. Jag vet att för varje gång jag vågar möta min rädsla så blir den lite mindre och jag lite större. Jag öppnar ögonen, torkar en tår i ögonvrån och andas ut.
När jag skriver detta sitter jag på ett flygplan. Jag är påväg hem efter en månad på resande fot. Som några av er kanske vet så är jag flygrädd. I vanliga fall så brukar jag äta ångestdämpade medecin när jag flyger, eller i alla fall ha det med mig. Idag så flyger jag ensam, helt drogfri.
För några år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle klara av att flyga flygplan. Under den här perioden i mitt liv så var min klaustrofobi(cellskräck) så allvarlig att jag inte kunde åka tåg, flyg, tunnelbana, överfyllda bussar, hissar eller trånga bilar utan att få panikångest. Jag fick hjärtklappning så fort dörren stängdes till ett rum. Rädslan kontrollerade hela mitt liv.
En fobi kan drabba vem som helst och vem som helst kan bli fri från den. Att vinna över sig själv är det absolut största man kan göra. Det är en lång väg och kräver mycket arbete men livet som väntar är värt varje sekund. Någon sa en gång att man ska göra något som man är rädd för varje dag. Jag tror att det är sant.
|
